Victorias secrets

Känslorna inom mig rasar. Stundtals är jag så ledsen så att jag inte vet var jag ska ta vägen,andra stunden är jag förbannad för. Ledsen för jag inser mer och mer att snart kommer Tyson att somna in. Förbannad för att han inte fick den tiden han behövde för att kunna landa och slå sig till ro.
Blir så förbannad på folk som ska tycka om raser och människor som måste lyssna på dem.
Det är för sjutton ett liv det handlar om! Lika mycket värt som ditt eller mitt!
Han har bara svårt att säga det eftersom han är hund. Kan ni förstå det? Ni som säger att han är farlig och inte kommer blir "normal"??
Jag har för fan haft hunden sen november förra året. Jag känner honom och jag vet att han blir lugn,efter man gett han tiden!
Tänk er själva om ni hade blivit misshandlade som små, blivit runtflyttade och aldrig haft en riktigt fast punkt. Hur bra skulle ni må och hur trygga skulle ni känna er när ni kom till en ny familj? Klart som sjutton ni skulle försvara er tills ni märker att ni är på egen mark och inte på fiendemark!
Hade Tyson fått stanna ett par månader till hos nya ägarna så hade han blivit den underbaraste hunden de någonsin träffat. Men så har de människor omkring sig som påverkar dem för mycket med deras tyck och tänk.
Det är ingen valp FFS som dom fått hem. Kan ni omkring dom förstå det? Det är ingen valp som älskar allt som har med livet att göra.
Det är en ärrad hund med ett STORT bagage av elaka människor.
Att jag placerade Tyson där var för att tjejen i familjen är hundförare. Så av henne hade jag förväntat mig mer kunskap när det gäller problemhundar,när det gäller rehabiliteringstid.
Och kunskap nog att kunna tala om för omgivningen på ett bra sätt så att de förstår innebörden av en problem hund och även vilka fantastiska resultat det kan bli om man ger honom rätt hjälp!

Natten har varit hemsk. Eller ja de senaste nätterna. I förrgår drömde jag mardrömmar om allt detta.
Inatt kunde jag knappt somna. Tårarna sprutade. Det tog aldrig stopp. Jag grät floder och kände att jag egentligen inte ville sova. För jag visste att när jag vaknade var vi ännu en dag närmare hans dag när han ska få somna in.
Niclas fanns där och det var till stor hjälp. Han sa jag inte skulle klandra mig själv.
Det är lätt att jag gör det nu. Att jag klandrar mig själv för att jag valde "fel" familj till honom.
Ångesten ger en stor klump i magen.

Niclas lyfte upp Diwa i sängen som kom och pussade mig.
Det kändes underbart.
Hade svårt att somna.
Skruvade på mig hit och dit ett par varv och kände mig rastlös.
Efter ett tag fick det vara nog. Tog en atarax och la mig i sängen igen.
Efter en stund kände jag lugnet i kroppen och jag somnade mitt emellan Diwa och Niclas som låg tätt intill på varsin sida om mig.

Klarar inte skriva mer nu. Tårarna är tillbaka och det tär på mig så inihelvete det här.
Allt jag önskar är att han fick mer tid
Är det för mycket begärt? Det kostar ingen något att ge min lillkille mer tid
Det enda som kan hända är att de får lite mer kärlek av honom...
Så ledsen och förbannad!
Snälla ge honom mer tid. Tycker inte ni han förtjänar det?
Kämpa för det då i så fall om ni tycker det!


Tyson

Det finns mirakel, för mig är det faktiskt du...