Victorias secrets

Känner att jag måste skriva lite.
Allt som händer med pappa. Hans sjukdom och hur han mår.
Det känns inte bra att ha honom 15 mil ifrån mig när jag vet att han behöver hjälp med en del saker och egentligen vill ha tryggheten att ha mig i närheten av sig.

Blir frustrerad över hur allt omkring honom går till när det gäller sjukvården.
Han åker in och ut på akuten. Vi räknade på att det är ca 10 ggr på två/tre månader här nu på senaste.
Varje gång han kommer in så säger de att det inte är något fel.

Men ingen har någonsin tänkt på att det kanske är hans psykiska mående som gör att han känner av en del fysiska symptom?
Har pratat med läkarna flera gånger när han varit inlagd där men ändå hjälper det inte.
Det skickar bara hem honom.
Varför skickar de inte honom till den psykiatriska mottagningen då direkt när han är där så han kan få någon att prata med som kan förstå hur han känner inom sig?

Jag önskar att jag var utbildad läkare i såna här situatuioner.
Jag önskar att jag hade pengar så att jag kunde köpa honom en lägenhet här i Uppsala så han kunde bo nära och få hjälp av oss.


Jag börjar vänja mig vid det här. Känns som att man inte blir förvånad över hur sjukvården ignorerar det psykiska måendet. Känner själv igen det från när jag levde med panikångest för några år sedan. Då var det sjukresor och prover hit och dit som inte visade någonting någon gång. Den 5:e gången som jag kom upp till akuten och sa att de fick se till att hitta felet på mig så fick jag svaret efter tre minuter. Jag behövde inte betala något. Jag sa hur jag mådde i receptionen och den underbara sköterskan berättade för mig direkt att jag led av panikångest. Hon sa åt mig,att nästkommande dag, be min husläkare skriva ut en viss medicin. Poff så var mitt dåliga mående ett minne blott.

Det handlar nog om vilken läkare eller sköterska man träffar. Man måste träffa rätt läkare/sköterska vid rätt tillfälle, för att få rätt vård. Annars åker man bara runt i den här vård-karusellen.

Men som jag skrev. Man vänjer sig. Man blir nästan känslokall och låter som en riktigt bitter och förbannad människa varje gång man pratar med en läkare. Trots att den nya läkaren inte gjort något fel. Man låter den nya läkaren få lida för vad tidigare läkare misslyckats med.

Känns som jag väntar på en bomb som kommer explodera inom mig när alla känslor kommer att komma. Alla tårar och allt man håller tillbaka för att visa sig stark för pappa och för att vara stark när man pratar med olika sjukvårdare på olika ställen.

För mig gör det mindre ont inom mig att veta att min pappa lider av KOL och astma. Det är in diagnos han fått och mediciner för det äter han. Men att se han må så dåligt psykiskt och att ingen hjälper honom..... det gör mig så fruktansvärt ledsen. Magen gör ont och man har en klump i halsen hela tiden när man pratar med honom.

Jag vill hjälpa honom så mycket mer men jag kan inte, för jag har inte den utbildningen,kunskapen eller de pengarna...

Jag hoppas vi får en lösning på allt detta snart... Inte för min skull så att jag slipper må dåligt när jag ser pappa som han är nu. För hans skull så han kan få ett värdefullt liv dom åren han har framför sig,trots sin sjukdom.